Sionismen är i grunden en modern judisk nationell befrielserörelse. Den vilar på två grundpelare. Den ena är den månghundraåriga judiska längtan till Sion (Jerusalem), som har varit ett centralt religiöst och kulturellt tema. När upplysningstidens löfte om judarnas frigörelse och likaberättigande inte infriades, utan i stället möttes av framväxten av modern antisemitism, omvandlades denna längtan till en konkret politisk rörelse. Sionismens mål var att upprätta en judisk stat, helst i judarnas historiska hemland: det historiska landet Israel.

Det hävdas ibland att sionismen är rasistisk. Men den moderna nationalstat som sionismen syftade till att upprätta byggde inte på föreställningen att judar på något sätt skulle vara överlägsna andra människor. Tvärtom var avsikten att denna stat skulle förverkliga upplysningstidens löfte och ge alla sina invånare, såväl judar som icke-judar, fullständiga medborgerliga rättigheter och likhet inför lagen. Påståendet att sionismen är en rasistisk ideologi är därför helt enkelt felaktigt.

Påståendet är också felaktigt eftersom det ger intrycket att sionismen är en enda, enhetlig och monolitisk rörelse. I själva verket har det alltid funnits, och finns fortfarande, många olika politiska strömningar som ryms inom begreppet sionism. Man skulle nästan kunna säga att mångfalden är ett av dess mest utmärkande drag. De olika rörelserna inom sionismen hade inte bara skilda uppfattningar om hur staten skulle organiseras, utan också mycket olika idéer och mål. Här är några av de viktigaste inriktningarna: 

• Theodor Herzl fokuserade på diplomati och bildandet av en egen stat.

• Arbetarsionismen ville skapa ett nytt judiskt samhälle genom kollektivt arbete i jordbrukskolonier. Inspirerad av den europeiska socialismen grundade denna riktning den överväldigande majoriteten av kibbutzerna, det vill säga kollektivjordbruken eller bosättningarna.

• Kultursionismen lade betydligt mindre vikt vid politisk suveränitet och ville i stället skapa ett andligt och intellektuellt centrum för judiskt liv.

• Den religiösa sionismen ville förena traditionell judendom med modern judisk nationalism och betonade en syn på frälsningen där människans eget handlande spelar en aktiv roll.

• Den revisionistiska sionismen betonade militär och politisk styrka för självförsvar och hävdandet av judarnas nationella rättigheter. Denna riktning inspirerades av klassisk liberalism och konservatism.

Av detta framgår att sionismen aldrig var en enda sammanhållen ideologi. Judar hade levt i regionen i tusentals år och fortsatte att leva där även efter romarnas fördrivning av judarna. När man väl hade kommit fram till att återupprättandet av ett judiskt hemland i Israel var det enda realistiska alternativet för att rädda judar undan antisemitismen, blev invandring nödvändig. Sionisternas inställning till araber, beduiner, druser och andra grupper i området var dock lika varierande som deras politiska idéer. Många tidiga sionister utgick från att de utvecklingsmöjligheter som den judiska invandringen förde med sig skulle skapa förutsättningar för samarbete och ett gradvis accepterande av en judisk nation. Den judiska invandringen drevs framför allt av förföljelse, nationalism, pogromer, antisemitism och senare nazismens framväxt. Bosättningarna möjliggjordes genom lagliga markköp från araber som frivilligt sålde sin mark till Yishuv, det judiska samhället i området. 

Det är svårt att generalisera, men det är rimligt att säga att ingen av de etablerade huvudriktningarna inom sionismen hade som mål att utrota eller systematiskt fördriva den arabiska befolkningen. Detta förändrades inte heller när det stod klart att en konflikt var oundviklig. Även de revisionistiska sionisterna, trots sin betoning på militär styrka och avskräckning, ville att de araber som stannade kvar i landet skulle ha samma medborgerliga rättigheter som andra medborgare. Omedelbart före Israels grundande bodde cirka 650 000 judar och 1 300 000 araber (både muslimer och kristna) i det brittiska mandatområdet. Det innebar att judarna utgjorde ungefär en tredjedel av den totala befolkningen, samtidigt som de var i majoritet i flera områden, exempelvis Tel Aviv.

Omedelbart före anfallet från Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon och Irak, liksom under kriget 1948 efter Israels grundande, uppmanade sionister regelbundet araber att stanna kvar och inte fly. Medan kriget fortfarande pågick, i oktober 1948, förklarade David Ben-Gurion (Israels förste premiärminister):

”Vi berövade inte araberna i Nasaret deras egendom och förstörde inte deras stad, och vi kom inte heller för att beröva dem deras liv, ägodelar eller rättigheter som medborgare i staten. De bör inte heller bli en börda för staten genom att fly.”

Endast i ett fåtal fall, när det var militärt nödvändigt, fördrevs araber från sina byar.